30/05/2026
Det finns berättelser från svensk äldreomsorg som aldrig borde behöva berättas.
Berättelser om äldre människor som känner oro inför att hemtjänsten ska komma.
Om människor som inte längre känner sig trygga i sitt eget hem. Om äldre kvinnor som gråter därför att de inte förstår vad personalen säger och för att personalen inte förstår dem.
Våra äldre har byggt det här landet. Tacken för det kan inte vara att de ska känna oro.
En äldre kvinna beskrev det så här:
”Jag vill inte. Det är hemskt. Det kommer olika män varje dag och jag förstår inte vad de säger och de förstår inte mig.”
De orden säger mer än många utredningar och statistikrapporter.
För detta handlar inte om små organisatoriska problem i välfärden. Det handlar om värdighet, integritet och trygghet i livets mest utsatta skede.
Många äldre människor vill inte att den mest intima omvårdnaden ska utföras av det motsatta könet. Det handlar inte om misstro eller fördomar. Det handlar om rätten att få behålla en känsla av integritet när kroppen sviktar och beroendet av andra människor ökar.
Ändå upplever många äldre och anhöriga att deras önskemål inte tas på allvar.
Samtidigt återkommer vittnesmål om bristande kommunikation inom äldreomsorgen. För äldre människor med nedsatt hörsel, sjukdom, oro eller kognitiv svikt kan språkförbistring skapa stor otrygghet. När man inte förstår den som hjälper en med mediciner, hygien eller omsorg försvinner också känslan av kontroll och trygghet.
Detta borde vara självklart att ta på allvar.
Självklart ska människor med olika bakgrund kunna arbeta inom svensk äldreomsorg. Men det måste också vara självklart att personal som arbetar nära äldre människor har tillräckliga kunskaper i svenska för att kunna kommunicera tryggt och tydligt.
Det handlar också om valfrihet, att kunna välja bort personal som man inte känner sig trygg med.
Det handlar inte om symbolpolitik. Det handlar om människovärde i praktiken. Det borde vara självklart att äldre människor, så långt det är möjligt, ska ha inflytande över vem som utför de mest privata delarna av deras omvårdnad.
Våra äldre har byggt det här landet. De har arbetat, slitit, tagit ansvar och burit upp generationer efter sig. Tacken för det kan inte vara att de ska känna oro inför den hjälp man är beroende av för att klara vardagen.
Därför behövs ett tydligare arbete för att stärka tryggheten och värdigheten inom äldreomsorgen. Vi behöver bättre rutiner, stärkt självbestämmande och säkerställa att kommunikationen fungerar i praktiken. Inte bara på papperet.
Vi måste också våga tala klarspråk om vad som händer när omsorgen blir för stressad, för opersonlig och för långt ifrån människan bakom insatsen. Ingen människa ska behöva känna rädsla inför sin vård och omsorg som de är beroende av. Ingen ska behöva känna sig ensam därför att kommunikationen brister.
Det handlar ytterst om vilket sorts samhälle vi vill vara. Ett samhälle där människor känner sig sedda och respekterade hela livet eller ett samhälle där värdigheten försvinner i takt med att beroendet ökar.
För oss Sverigedemokrater är svaret självklart.
