20/02/2023
Den 18-20 februari 1978 pågick en serie händelser på Larnaca flygplats i Cypern som ledde till eldstrider mellan cypriotiska och egyptiska trupper och som ledde till avsevärt försämrade relationer mellan länderna.
Lördagen den 18 februari 1978 stormade två terrorister in på Hilton Hotell i Niscosia och sköt ihjäl en f.d. kulturminister i den egyptiska regeringen, tillika chefredaktör för den egyptiska tidningen Al Ahran, Yussef El Sebai. Efter mordet tog gärningsmännen en gisslan på ca 80 kongressdelegater som deltog i Afro-Asiatsiak Solidartitestfrontens konferens, där Yussef El Sebai också var generalsekreterare.
Efter förhandlingar med Cyperns inrikesminister gick gärningsmännen med på att släppa alla utom de arabiska deltagarna på konferensen. Kvar som gisslan blev 12 arabiska delegater. Terroristerna krävde transport till Larnacas internationella flygplats. Där lyckades de slutligen kapa ett flygplan och lämna Cypern sent på lördagskvällen. Flygplanet nekades dock tillstånd att landa i Djibouti, Syrien och Saudiarabien och tvingades återvända och landa på Cypern söndagen den 19 februari.
Bland gisslan fanns en medhjälpare till PLO-ledaren Yassir Arafat som ringde Cyperns president Spyros Kyprianou och erbjöd tjänster från grupp med 12 beväpnade män. Kyprianou accepterade och skickade ett flygplan till Beirut för att hämta dem. Truppen hölls utom synhåll inne i terminalen om situationen med kaparna försämrades.
Enligt en rapport i tidningen Time blev Sadat förargad över mordet på sin personliga vän och kort efter Arafats uppmaning bad han president Kyprianou att rädda gisslan och utlämna terroristerna till Kairo. Den cypriotiska presidenten svarade med att lova att övervaka räddningsoperationen och eventuella förhandlingar personligen och reste själv till flygplatsen.
Enligt samma rapport skickade Sadat en elitkommandoenhet till Cypern ombord på ett C-130 Hercules-transportflygplan. Kairo informerade bara Kyprianou om att "människor är på väg för att hjälpa till att rädda gisslan" och avslöjade inte vem som var ombord eller vad deras avsikter var.
Hercules planet landade på Larnaca flygplats 18.20 på kvällen den 19 februari. Nästan omedelbart inledde den egyptiska styrkan ett fullständigt angrepp mot det kapade flygplanet och resulterade i en eldstrid mellan de egyptiska trupperna och de cypriotiska specialstyrkorna som omringade det.
Från den egyptiska kommandostyrkan dödades 15 män, även tre besättningsmän på Hercules flygplanet som dödades när det träffades av en missil. Ytterligare uppskattningsvis 15 egyptiska kommandosoldater rapporterades ha inkommit skadade till Larnaca General Hospital.
Måndagen 20 februari återkallade Egypten sitt diplomatiska uppdrag och bad den cypriotiska regeringen att göra detsamma i Kairo. Cypern begärde att Egyptens militärattaché skulle dras tillbaka. Egypten och Cypern avbröt sina politiska band i flera år efter händelsen.
Med på Larnaca flygplats när händelserna utspelade sig var Gerth Bradley. Gerth Bradley var FN-soldat i UNFICYP, bataljon 67C. Han har delat med sig av sina minnen av händelsen, rapporter, nyhetstidningar och bilder från händelsen. Hans arkiv finns i fredarkivets samlingar. Här är ett utdrag ur Gerths personliga redogörelse:
”Vi var en grupp, från 67C, som varit i Israel på en ”prästresa”.
Vår bataljonspräst är med och har varit lite av reseledare.
Under resan har vi besökt många av de platser som man har hört talas om i söndagsskolan och andra
kyrkliga sammanhang.
Nu satt vi i planet på väg tillbaka till Larnaca Airport.
Kaptenen på planet meddelade att det på gick någon form av aktivitet på flygplatsen och att vi
skulle försöka ta vårat bagage och så fort som möjligt ta oss in i terminalhuset.
När vi så kom av planet så fick man en föraning om att något var helt fel.
Personal från flygplatsen stod på led och försökte få oss bort från planet mot terminalen.
”Inga problem, finns ingen anledning till oro, ta med era saker och gå in i terminalen” var ett
tydlig budskap.
Vi kom in i rummet för passkontroll tillsammans med alla andra passagerare.
Dörren vid passkontrollen ut mot ankomsthallen var stängd och ingen personal stod där.
Rätt som det var hörde vi kulsprutor börja skjuta. Genom fönstren ut mot ”plattan” såg vi spårljus
flyga genom luften. De kom från både höger och vänster samt över taket på huset vi var i.
Uppfattade inte vad de sköt på men det eldades på rejält.
Nu ”stängdes” kroppens klocka av och en form av ”tjänstetänkt” infann sig ”aktion mode” är
kanske ett modernare uttryck.
Efter ett tag så hade vi fått de flesta ner på golvet.
En äldre kvinna med ett litet barn i sällskap fick vi hjälp ner på golvet.
Men fortfarande ingen öppen dörr så vi kunde komma ut ur rummet och bort från området.
Jag kröp fram till dörren ut mot plattan för att kunna se hur det såg ut. En bit ut på platan låg en
person med vapen och höll uppsikt mot dörren. Jag kröp snabbt tillbaka.
Efter ett tag såg vi att UNMP dykt upp på flygplatsen och det kanske hjälpte till att utrymma huset.
Jag och en av killarna i resegruppen tog oss till dörren ut mot ankomsthallen.
Där var vi på dörren till ankomsthallen för att få upp den, så att vi kunde komma bort.
Huset bestod inte direkt av några tjocka tegelväggar utan relativt tunna träskivor.
Hastigt flög dörren upp och in stormade en fotograf med kameran i högst hugg och skrek ”they are
comming harry harry get out” eller något liknande. Paniken var redan nära och fotografen gjorde
inte situationen bättre. Dessutom stod han i vägen för oss som ville ut.
Jag och resekompisen ”flyttade” på honom rätt så bryskt och såg till att han försvann in bakom
disken vid passkontrollen med kamera och allt.
Det blev mer eller mindre rusning ut i ankomsthallen där det var läge på mera panik.
I ankomsthallen fanns en hel del cypriotiska poliser som var beväpnade med automatkarbiner.
En av resenärerna på planet tog sig över från ankomsthallen in till hallen för incheckning/avgång
vilket några poliser uppfattad som ett hot och började sikta på honom.
Tack o lov fick jag och min kompis, från ”intermezzot” med pressfotografen dem att förstå att han
var lika rädd som alla andra och inget hot.
Efter ett litet tag fick man upp dörren ut från ankomsthallen och vi kunde komma ut på parkeringen
och till vägen bort från flygplatsen.
En av killarna i vår resegrupp hade varit krasslig sista dagarna och hade feber. Han var mer eller
mindre slut, när vi kom ut på parkeringen. Vi var några i gruppen som hängde ihop, och vi frågade
polisen om han fick sätta sig i deras bil och vila. De sa att de skulle ta hand om honom och hjälpa
honom.
Vi andra fortsatte mellan bilarna mot vägen bort från området.
Hela tiden pågick skjutningarna med eldgivning över våra huvuden
Egyptisk räd
