10/05/2026
”Tappa inte sugen – världen är full av tappade sugar” sade Nils Poppe redan 1947, och lite i det läget är vi och delar av regionen i nu. Det kan och ska vi ändra på.
Stångådalsbanan och busstrafik är viktiga länkar för boende, arbetspendling och kompetensförsörjning i regionen och för oss i Kinda kommun.
Banorna är även en länk för turism och upplevelser, vilket nu kan ges möjligheter att utveckla ytterligare nu när banornas omedelbara sotdödshot försvunnit.
Att vara för någonting innebär inte att vara mot någonting annat. Jag tror banorna vunnit på en ny stambana till Linköping, det hade ökat förutsättningarna för både Stångådalsbanan och Tjustbanan, men argumentationen har enbart byggt på att stänga av dessa banor, och där gick det fel.
Den beredskapslänk banorna har i tider av oroligheter, mellan olika tågbanor i södra Sverige är också en betydande funktion. Den kopplingen hade avsevärt försvårats vid händelse av kris med omlastnings- och logistikproblematik vid flaskhalsen Linköping.
Nu är banorna att räkna med vid händelse av kris och dess naturliga koppling till stambanan. I mindre oroliga tider är banorna en naturlig del av den ”lokala” infrastruktur vi lever i.
Stångådalsbanan och Tjustbanan är inte bara ”storstad” och ett upplevt problem, utan en möjlighet som en del i en infrastruktur och livsnerv som varje dag påverkar 25 andra orter i 8 andra kommuner förutom Linköping.
Kommuner som är kopplade till banorna är Kinda, Vimmerby, Hultsfred, Högsby, Mönsterås, Kalmar Åtvidaberg, och Västervik som nu lättade efter beskedet som kom om den fortsatta anslutningen till stambanan att inte avslutas i Tannerfors. Åtta kommuner drog en lättnads suck. Åtta kommuner är nöja med att kopplingen till stambanan blir kvar. Det har media helt missat.
Jag förstår att det kan ses som ett nederlag när så mycket tid, kraft och resurser lagts på att lyckas med en vision, men som ansvariga regionpolitiker måste det nu kalibreras om till den nya verkligheten.
En verklighet där Stångådalsbanan är en synnerligen levande verklighet för oss i Kinda och dess slutstation i Kalmar, vilket motsvarar 131 000 invånare (179 500 invånare inklusive Tjustbanan) som bor utmed banan. Två banor som är i stort behov av upprustning och modernisering och uppdatera säkerheten kring dess sträckning. Det måste vi som politiker nu agera ifrån.
De sparade miljarderna bör nu läggas på att effektivisera och utveckla dessa banor. Hastigheten måste upp, och säkerheten vid övergångar måste ses över.
Förslagsvis börjar man både norr- som söderifrån då det påverkar arbetspendlingen som mest. I vår region, utifrån ett Stångådalsbaneperspektiv så bör denna effektivisering av Stångådalsbanan påbörjas och sträckas mellan Kisa och Linköping i steg ett, och mellan Kisa och Vimmerby i steg två.
Den osäkerhet som tidigare varit, bör nu ses som en utvecklande tillgång och politiken i regionen bör snarast kalibrera om, och se dessa banor som en regional möjlighet. Det kommer på sikt att gynna hela vår region, ge oss än mer och tydligare kopplingar mot Västervik och Kalmar.
Utifrån ett besöksperspektiv nås flera stora attraktioner via banorna. Sommarsmultron som Västervik och Kalmar kan och bör utvecklas som delar av vår gemensamma attraktionskraft, likväl som stambanan till Stockholm och dess självklara position som turistmål.
Det arbetet och delvis nya synsättet ser vi Moderater i Kinda fram emot.
Thomas Fransson
(M) i Kinda.
