25/09/2019
Vi befinner oss i Berlin, i stadsdelen Köpenick vid tågstationen Wuhlheide som ligger bredvid ett skogsparti med samma namn. Det är tisdagsnatten den 29 augusti 1944 och klockan har precis slagit två. Långt borta hörs hundskall och vid horisonten ser man strålkastarljus som penetrerar ett tydligt avgränsat område runt ett arbetsläger. Bland skuggorna och ljusen smyger en och annan vaktstyrka som i sällskap med var sin schäfer patrullerar en bred zon runt lägret.
Vid stationen, bara några hundra meter bort från vakterna, har ett transporttåg precis gjort ett oplanerat stopp och ett febrilt arbete pågår vid två av tågets vagnar. Några män lastar ut tunga möbler och de verkar inte alls bry sig om närheten till arbetslägret, trots att det bevakas dygnet runt av soldater ur SS. När tågvagnarna har tömts på delar av sin last vänder sig männen mot ett skogsparti nära tågspåret. Tiden går och en oro sprider sig bland männen när den nya lasten inte anländer som överenskommet. Så börjar någonting äntligen röra sig bland träden och några sekunder senare kan man urskilja konturerna av människor som försiktigt tar sig genom skogen mot banvallen. Det är män, kvinnor och barn, och när de kommer fram till vallen förstår man att de måste ha hållit sig gömda i Berlins undre värld en längre tid. De är utmattade, utmärglade och utsvultna och flera av dem måste få hjälp att ta sig in i vagnarna.
Männen som väntat på flyktingarna låser vagnsdörrarna igen och en av dem använder ett verktyg för att plombera varje dörr. När det är gjort signalerar en annan man med en lykta och tåget börjar sakta rulla mot huvudbangården några kilometer bort. Människorna som precis blivit inlåsta vet att de riskerar sina liv. Tåget ska nämligen påbörja en lång resa från Berlin – Nazitysklands hjärta – mot Sassnitz för vidare transport med färja till Trelleborg i Sverige. För de flyende är resan en chansning. Antingen blir de avslöjade och dör, avrättade av polisen, gränsvakterna, SS eller Gestapo, eller så tar det sig till Sverige där deras dröm om ett liv i frihet kommer att förverkligas.
Denna berättelse är som tagen ur en fiktiv krigsroman men faktum är att den beskriver en verklig händelse – en dramatisk räddningsaktion – som genomfördes i svensk regi mitt under det pågående kriget och dessutom framför näsan på SS och Gestapo. Det man vet om aktionen är att den leddes av Erik Wesslén, sekreterare på den svenska Victoriaförsamlingen i Berlin. Man vet också att den som levererade de falska plomberingarna var Walther Sommerlath, ägare till en fabrik i Berlin och far till Sveriges drottning Silvia, som vid tidpunkten för denna händelse inte ens fyllt ett år. Det vi inte vet är vad som hände med dem som smugglades ut ur Tyskland, vilket är mycket märkligt. Den djärva planen lyckades nämligen och flyktingarna togs omhand i Sverige och fick nya identiteter. Men vad som hänt därefter har hittills hållits hemligt.
Vi vänder oss nu till er alla och ber om hjälp att identifiera gruppens medlemmar. Är du anhörig eller kanske själv en av de som fanns med i gruppen när den tog sig till Sverige med färja från Sassnitz till Trelleborg i augusti 1944, ombeds du att kontakta oss. Din berättelse är viktig och behövs för att bevara minnet efter de som har riskerat sina liv för att hjälpa andra.
Mer information om källmaterialet, kontaktpersoner, mailadresser och om ni vill bidraga med ekonomisk hjälp till vidare efterforskningar: www.wiejkowofynden.se
