12/05/2026
Vårt refuserade svar till Nato-kramarna
Den 24 april publicerades på HD.se en intervju med Ellen Kall från Kommunistiska partiet Helsingborg, som medarrangörerna i nätverket Stoppa Nato.
Den 2 maj skriver Heidi Avellan en ledartext i vilken hon adresserar demonstrationen och refererar till intervjun.
Den 5 maj publiceras en debattartikel undertecknad Enxhi Rruci, statsvetarstudent och styrelseledamot i Sveriges unga atlantister, också denna tydligt riktad till Stoppa Nato och det Ellen Kall sade i intervjun.
Självklart skrev vi ett svar. Men debattredaktionen på Helsingborgs Dagblad ”tackade nej till att publicera” texten.
Så då får ni istället läsa den här:
Heidi Avellan ledarskribent på HD och Enxhi Rruci, statsvetarstudent och styrelseledamot i Sveriges unga atlantister, har all rätt att gilla Nato. Men vad är fakta?
Fakta är att Nato är ett verktyg för politisk och militär makt. Alliansen styrs av samma lilla grupp politiker som EU – men med ett än fastare grepp om rodret från USA.
Naturligtvis finns det inga protokoll från Nato-toppmöten där det rakt ut står: "Nu startar vi ett krig mellan Ukraina och Ryssland."
Däremot är det ställt utom allt tvivel att Sovjetunionen, och senare Ryssland, garanterades att Nato inte skulle utvidgas österut. Det beskriver fredsforskaren Ola Tunberg i sin bok Hybris.
Dessutom betraktades OSSE:s Parisstadga från 1990 som bindande. Samtliga europeiska länder (utom Albanien) samt USA skrev under. Där kan vi läsa:
"Säkerheten är odelbar, och varje deltagande stats säkerhet är oskiljaktigt förbunden med alla andras. Vi förbinder oss därför att samarbeta för att stärka förtroendet och säkerheten mellan oss och för att främja vapenkontroll och nedrustning."
Det vill säga, varje land har naturligtvis valfrihet – men inte friheten att välja allianstillhörighet eller vapenplaceringar som hotar en annan stats fred och säkerhet. Det var alla överens om då. Kanske för att dåtidens politiker fortfarande mindes världskrigens fasor.
De båda skribenterna frågar sig varför Ukraina var sårbart, men utelämnar bekvämt att det var just Natos expansion österut som skapade den geopolitiska krissituationen från första början. Så, en liten historik:
Ryssland protesterade vid varje Nato-utvidgning.
När toppmötet 2008 beslutade att Ukraina och Georgien kunde bli medlemmar visste man att det skulle uppfattas som ett existentiellt hot mot Ryssland.
Ukraina gjordes till en bricka i ett stormaktsspel – och arbetarklassen på båda sidor får betala priset.
2014 finansierade och regisserade USA statskuppen i Kiev. Victoria Nuland från USA:s utrikesdepartement ledde arbetet på plats och dikterade vilka som skulle ingå i den nya regeringen.
2015 bröt inbördeskriget ut – mellan dem som stod fast vid demokratin och dem som stod fast vid kuppregimen.
Minsk II-avtalet, som hade kunnat lösa konflikten, saboterades av Nato-länder och regimen i Kiev.
Den 17 december 2021 kallade den ryska regeringen till förhandlingar om gemensam säkerhet i Europa. Syftet var att förmå USA att dra tillbaka framskjutna vapeninstallationer i Östeuropa och minska risken för krig genom att Ukraina förblev neutralt.
Detta avfärdades arrogant med att Ryssland inte skulle lägga sig i vem som är med i Nato.
Ryssland anföll den 24 februari 2022. Nästan omedelbart inleddes förhandlingar med Kiev om ett slt på konflikten. Ett avtal var klart att undertecknas när Boris Johnson, som representant för västmakterna for till Kiev och stoppade avtalet och utlovade vapen och pengar “så länge det behövs”. Därmed stoppades möjligheten till fred. Nato ville ha krig.
Varför? Jo, på grund av förhoppningen att försvaga Ryssland, få till stånd ett regimskifte och installera en marionettregering i Moskva. Så offrades Ukraina.
Nato är ett verktyg för imperialistisk aggression – ingen garanti för yttrandefrihet och demokrati.
Den så kallade liberala demokratin är villkorad. Godtas inte den härskande klassens berättelse – om exempelvis nödvändigheten av krig mot Ryssland – riskerar både organisationer och enskilda att tystas. Domstolar använder terroristlagstiftning mot meningsmotståndare.
Skulle det Nato som bombade Jugoslavien i 78 dagar för att krossa en socialistisk stat, som störtade Libyen till kaos och slaveri försvara demokratin?
Fred uppnås inte genom att vara "redo för krig", utan genom att avskaffa kapitalismen som gör kriget oundvikligt.
Nato skapades för att motverka Sovjetunionens inflytande i Europa. Alliansen blev USA:s verktyg för att kontrollera Västeuropas militär – och ett skäl till fortsatt stor militär närvaro.
När Sovjetunionen upplöstes behövdes en ny fiende. Valet föll på Ryssland, av flera skäl: den gamla imperialistiska drömmen om att dela upp världens största land för att exploatera naturtillgångarna, byråkraternas strävan att säkra jobb och inflytande, samt den oerhört lönsamma vapenindustrins intressen. "Försvarspremien" beskyddar inte skolor och sjukhus – den beskyddar börsindex, militärindustrins vinster och imperialistiska handelsvägar. Arbetarklassens välfärd monteras ned i hela Europa för att finansiera denna upprustning, samtidigt som vapenkapitalisterna gör rekordvinster. I det perspektivet väger ukrainares och ryssars liv lika lätt som palestiniers, libanesers eller iranska skolflickors i Minab.
Nato är sinnebilden för västmakternas imperialistiska aggression.
Vi vill ha fred - därför demonstrerar vi mot Nato den 16:e maj.
Ellen Kall, ordförande och Joel Assarsson, styrelseledamot,
Kommunistiska partiet Helsingborg
