25/11/2025
Idag 25 november är det Orange Day, den internationella dagen där man uppmärksammar våld mot flickor och kvinnor världen över. I förra veckan uppmärksammades detta hos Socialdemokraterna i Göteborg där bland annat HBTQ+S, SSU och S-kvinnor var representerade och där vår styrelseledamot Jesper Hallén talade. Talet finner du i sin helhet nedan:
Idag samlas vi för att uppmärksamma Orange Day och för att protestera mot det våld som kvinnor och flickor utsätts för. Orange Day är en dag för solidaritet och för att påminna varandra om att kampen för ett liv fritt från våld fortfarande måste föras varje dag och i varje del av samhället. Men det är också en dag för att bredda blicken. För våldet drabbar fler än vi ibland ser. Det drabbar också hbtqi-personer, och särskilt hbtqi-kvinnor, som ofta lever i skärningspunkten mellan flera former av utsatthet.
Vi vet att bisexuella kvinnor är den grupp som är mest utsatt för våld i nära relationer. Enligt Folkhälsomyndigheten har nästan hälften (46 procent) av alla bisexuella kvinnor i Sverige någon gång utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av en partner. Bland lesbiska kvinnor är siffran nästan 30 procent, betydligt högre än bland heterosexuella kvinnor. Och vi vet att även homosexuella män och transpersoner drabbas av våld i högre grad än heterosexuella män. Transpersoner vittnar dessutom om en särskild form av våld, där förövaren inte bara angriper kroppen, utan hela identiteten. Men trots det hörs deras berättelser sällan. De ryms inte alltid i den bild samhället har målat upp av våld i nära relationer, där man fortfarande ofta endast tänker på en man och en kvinna, i en heterosexuell relation.
Jag vill läsa ett kort utdrag ur ett vittnesmål, från en kvinna som delade sin historia i en rapport från RFSL:
”När jag berättade för vårdpersonalen att det var min flickvän som slagit mig så blev det tyst.
De visste inte vad de skulle säga.
En sa: ‘Men… tjejer brukar väl inte slå varandra?’
Jag gick därifrån och sökte aldrig hjälp igen.”
Den tystnaden och det där ögonblicket av oförståelse säger så mycket. För när man inte blir sedd och när man inte passar in i mallen, blir det svårt att orka berätta.
Att leva med våld är nästan alltid förknippat med skam, skuld och rädsla. Men för den som redan fått höra att ens kärlek är fel, eller att ens identitet är konstig, blir det ännu svårare att sträcka ut handen. En del tystnar för att skydda sig själva. Men tystnaden blir lätt en fälla. Därför är det så viktigt att vi som rörelse och som parti och som medmänniskor, ser till att stödet verkligen gäller alla. Att våra tjej- och kvinnojourer, vår socialtjänst och vår välfärd inte bara säger att alla är välkomna, utan också känns som platser där alla faktiskt är det.
För oss socialdemokrater är ju det här ingen ny tanke. Vår politik utgår ju från övertygelsen om att alla människor har rätt till frihet, trygghet och jämlikhet. Men det är också vårt ansvar att se var ojämlikheten fortfarande lever. När hbtqi-personer inte får samma skydd från våld, då är det en jämlikhetsfråga.
När hbtqi-kvinnor är mer utsatta men mindre benägna att söka hjälp, då är det en jämställdhetsfråga.
Och när stödet inte känns tillgängligt, då är det en fråga om förtroende för samhället.
Det är vårt ansvar att bygga det förtroendet. Genom utbildning och kunskap hos alla yrkesverksamma som möter våldsutsatta. Genom att stärka det offentliga stödet, så att det verkligen speglar människors olika liv. Och genom att stå upp för att kvinnors rätt till trygghet aldrig får begränsas av könsidentitet, sexualitet eller var man bor.
Orange Day handlar om att uppmärksamma våldet mot kvinnor. Men låt oss också använda den här dagen till att se de kvinnor som ofta försvinner ur bilden. De kvinnor som också är hbtqi-personer och som identifierar sig bortom könsnormer, och som alltför länge stått i skuggan. För deras kamp är vår kamp och deras frihet är vår frihet. Och deras trygghet är ett mått på hur jämlikt vårt samhälle verkligen är.
Så låt oss nu när världen snart färgas orange, också färga våra egna rum med värme, med kunskap och med modet att se bortom normen. För ett samhälle där ingen lämnas ensam. Där alla kan leva fria från våld. Och där solidaritet inte bara är ett vackert ord.
