27/04/2026
Från Luis Abascal
FRÅN PALMES STRAND TILL KRIGETS HORISONT - DÄR ORDET TYSTNADE OCH VAPEN TALADE
Jag ser hur Sverige har gått från att vara ett land som under tvåhundra år höll fast vid alliansfriheten – ett land som förknippades med medling, solidaritet och en moralisk röst – till att i dag uppträda som en liten men självsäker aktör i ett större geopolitiskt spel. För mig är det inte bara en politisk förändring, utan något djupare, nästan existentiellt.
Jag frågar mig hur vi kunde röra oss så långt från Olof Palmes Sverige – där kampen mot kärnvapen, kolonialism och social orättvisa var en självklar del av vår identitet – till ett landskap där höger och vänster i praktiken marscherar i takt i de avgörande frågorna. Jag ser hur skillnaderna allt oftare reduceras till tonläge och retorik, medan riktningen är gemensam: marknadslogik, militär integration och en tydlig orientering mot västliga maktcentra.
Och jag upplever, kanske mer kontroversiellt, att vi i praktiken har rört oss mot något som liknar en enpartistat. Inte i formell mening – val hålls, partier existerar – men i den djupare meningen att de verkliga alternativen i de stora strategiska frågorna har krympt kraftigt. För mig framstår det som att det politiska spektrumet har dragits samman till en smal korridor där avvikelser tolereras i retoriken men sällan i riktningen. I den meningen upplever jag att demokratins form finns kvar, men att dess innehåll har blivit mer begränsat.
När jag ser på Sveriges säkerhetspolitik inser jag hur genomgripande förändringen är. Med medlemskapet i NATO har vi lämnat en historisk position. Jag ser hur stödet till Ukraina – ekonomiskt, humanitärt och militärt – har blivit en självklar del av politiken. Samtidigt brottas jag med frågan: var går gränsen mellan solidaritet och att bli en aktör i en stormaktskonflikt?
Jag kan inte bortse från att detta också innebär en ökad exponering i relation till Ryssland. Oavsett hur man värderar hotbilden, vet jag att vi nu är en del av ett säkerhetspolitiskt sammanhang där riskerna ser annorlunda ut än tidigare.
När jag tittar på vapenindustrin ser jag också en förändring som jag har svårt att ignorera. Företag som Saab AB gör Sverige till en betydande exportör av avancerade vapensystem, inte minst genom JAS 39 Gripen. Jag ser siffror på runt 15–20 miljarder kronor i årlig export under senare år. För mig är det inte bara ekonomi – det är en etisk fråga om ansvar, om vilka konflikter vi indirekt blir en del av.
Jag känner en oro när jag ser hur det offentliga samtalet har förändrats. Jag upplever att stora delar av massmedia ofta speglar den säkerhetspolitiska linjen snarare än att konsekvent utmana den. Samtidigt vet jag att bilden inte är helt entydig – det finns kritiska röster – men de har svårare att bryta igenom i ett klimat där konsensus premieras.
När jag hör människor acceptera ökade försvarsbudgetar och prioriteringar som påverkar välfärden, ser jag inte bara manipulation. Jag ser rädsla, jag ser en förändrad världsbild, jag ser hur kriget i Ukraina har skakat om föreställningar som tidigare kändes stabila.
Men just därför känner jag att det är nödvändigt att ifrågasätta. Om jag upplever att vi rör oss mot en enpartiliknande struktur i de stora frågorna, då blir behovet av verklig opposition ännu större. Jag tror att ett samhälle behöver nya politiska röster – i Sverige och i Europa – som vågar utmana militariseringen och åter sätta freden i centrum.
För mig handlar det ytterst om vilken nation vi vill vara: ett land som anpassar sig till en hårdare värld – eller ett land som försöker förändra den.
