18/05/2025
Idag har vi haft en så otroligt vacker dag, i många bemärkelser. Med vidöppna hjärtan och sinnen. Vacker på ett sätt som kanske bara österns filosofi gör gripbar genom att ur renaste harmoni frambringa tecken av en mårdpensel, i glänsande tusch. Eller i en haiku över ögonblickets observation av naturens mystik. Reflekterar gör jag då över de fem elementen i denna orientens dynamiska struktur: trä, eld, jord, metall och vatten. Och tänker att detta öst då har allt gemensamt med mitt Väst(manland). Jag bugar mig för denna dag och skaldar som en ofullkomlig, men alltid lärjunge:
Apeln trodde sig geisha vara
i kimono av rosa silkeblad.
Rosade sig i sällskapslivet
lät höra en sträng av sin shamisen
behändigt stämd i kvitten som kart.
Då var det nästan att hon glömde
att under sitt ljuva yttre hon gömde,
en råbarkad yta täckt av chemisen,
en knotig hjässa under skiraste flor.
Kom därför att hejdas i recitativet,
klarade strupen för ny rekuhkara
sjöng om sin frukt, en syrlig ballad
om bladen som faller och bröstet blir bart
är hennes ej skammen,
för klassen på stammen
är högst, och hon bär som Oranie-skor.